Lars-Erik Larsson

Aida är ett av operalitteraturens mest spelade verk sedan uruppförandet i Kairo 1871. Varje år framförs operan på den romerska amfiteatern i Verona, på Stockholmsoperan har den satts upp åtskilliga gånger, i Köpenhamn har den uppförts i 212 föreställningar, bland dem den som invigde det nya operahuset på Holmen, i New York återkommer den med jämna mellanrum, bara för att ta några exempel.

Egentligen är det svårt att förstå populariteten. Musikaliskt är inte verket ett av Verdis bästa, en verklig slagdänga (Triumfmarschen), några habila arior och ett par effektiva köravsnitt. Intrigen är ganska banal med ett triangeldrama, goda och onda härskare och en förrädare av ren obetänksamhet. Poesin i libretton är inte precis den allra skönaste och dessutom det värsta av allt, den är totalt humorbefriad: inte en glimt i ögat, inte en ironi, bara en massa tragisk kärlek och storvulna ord,

Det är förståeligt att det är lockande för en regissör att försöka få lite färg och liv i detta massiva grå granitblock. Annabel Arden och hennes medhjälpare Angelo Smimmo skruvar upp tempot, ökar kontrasten mellan de medverkande och tillför livliga för att inte säga tumultartade masscener. Kostymerna är en salig blandning från olika tidsepoker och olika stilar, påhittade fältuniformer och åtsittande guldlamé, koreografin hoppar från eleganta stiliserade rörelser till fyllefest på ungdomsgården. Visst är det underhållande och visst lockar det fram ett och annat leende. Men smakfullt? Absolut inte. Det är som att släppa en brakare mitt i mässan i en katedral. Och figurerna stannar som just figurer, inga människor att känna med eller tycka illa om.

Men trots allt detta finns det åtskilliga guldkorn i föreställningen. Triumfscenen med de specialgjorda trumpeterna som spelade från första raden, kören med de dömande prästerna, flera fint utmejslade balettavsnitt. Och så fantastiskt fina prestationer av de två huvudrollsinnehavarna Miriam Clark som Aida och Raehann Bryce-Davis som Amneris. Miriam Clark sjöng med varm, vacker sopran, gränslös i höjden och enastående känslofylld. Mot henne ställdes Raehann Bryce-Davis med eldig kraftig mezzo med utsökt klangrikedom. En pärla var också Gisela Stilles lilla aria som tempelsångerska. Också de övriga solisterna höll jämn, hög kvalitet i sina prestationer.

Så visst, Aida kommer att fortsätta vara en av världens mest spelade operor. Däremot är det en fråga om det här burleskeriet inte blir en engångsföreteelse.

AIDA

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Antonio Ghislanzoni

Dirigent: Paolo Carignari

Regi: Annabel Arden; medregissör: Angelo Smimmo

Koreografi: Theo Clinkard

Scenografi: Merie Hensel

Kostymidé: Christina Cunningham

Kostymdesign: Gabriella Dalton

Ljus: Lee Curran

Videodesign: Will Duke

Solister: Miriam Clark, Raehann Bryce-Davis, Samuele Simoincini, Musa Ngqungwana, Kyungil Ko, sir Willard White, Gisela Stille, Michael Kristensen

Dansare: Brittanie Brown, Jens Schyth Brøndum, Nikoline Due, Stine Rønne

Det Kongelige Kapel; konsertmästare: Mikkel Futrup

Det Kongelige Operakor; kormästare: Steven Moore

Premiär 2 mars 2023 på Operaen i Köpenhamn