Lars-Erik Larsson

Kvinnans starka kärlek är mannens räddning. Amor vincit omnia, kärleken övervinner allt, var ett talesätt redan hos de gamla romarna men sentenser med samma mening kan spåras långt tidigare och temat är bärande i de sköna konsterna – och inte bara där – än i dag. För Richard Wagner var det en av grundstenarna i hans skapande och det återkommer i olika vinklar i så gott som alla hans verk. I Den flygande holländaren, hans första mogna opera, kretsar handlingen kring Sentas kärlek till den mystiske Holländaren och hon ger upp allt, utom sin heder, för att lösa honom från den eviga förbannelsen.

I söndags var det premiär för en nyuppsättning på Hamburgoperan, med Michael Thalheimer som regissör. Kent Nagano stod på pulten och operans egen kör var förstärkt med medlemmar från Kievs Nationaloperas herrkör.

Det blev en upplevelse med blandade intryck. Michael Thalheimers avsikt är antagligen att förbinda detta tidiga verk med Parsifal, Wagners sista opera. Jag kan förstå tankegången – båda verken handlar om medlidande och försoning – men Thalheimers fixering vid mörker och bråd död är en diametral motsats till ljuset och frälsningen i Parsifal. Den avsedda parallellen blir en paradox.

Koreografin är stereotyp, scenografi, ljus och kostym förstärker Thalheimers mörkerfixering. Scenbilden består av en mängd horisontella plastsnören som utplånar djupet, det hela blir tvådimensionellt. Experimentet i sig är intressant men estetiskt närmast avskräckande. Kostymerna är mörka och intetsägande; stiliseringen blir ett självändamål som snarare sänker än höjer helhetsintrycket.

Det som ger uppsättningen ett berättigande är det musikaliska utförandet. Kraften och klangen i den förstärkta kören är minst sagt imponerande och dirigenten Kent Nagano vårdar tempo och stringens in i minsta detalj med utsökt bredd i dynamiken. Och solisternas prestationer är överlag av högsta klass. Jennifer Holloway med eruptivt glödande sopran gestaltar Senta som en klumpig tonårsflicka vilse i tillvaron, fixerad vid en bild av Holländaren, Benjamin Bruns gör en jordnära Erik med utsökt välklingande tenor, Kwangchul Youn med sin vårdade bas och genomtänkta aktion låter Daland, Sentas far, få exakt rätt blandning av girighet och faderlig omsorg.

Barytonen Thomas Johannes Mayer har sjungit alla de stora Wagnerrollerna på scener över hela världen. Nu gör han en magnifik tolkning av Holländaren. Snarare ett väsen än en gestalt, bunden av en så gott som obeveklig förbannelse. Thomas Johannes Mayer låter sig inte hindras av den platta scenografin och regissörens krav på begränsad rörlighet. Han lyfter gestalten rakt in i salongen och låter den mycket välklingande rösten förmedla ett budskap om tro och tvivel, hopp och förbannelse. Det är rent storartat.

Däremot vill jag sätta en del frågetecken kring Katja Piewecks Mary, eller kanske mest hur Michael Thalheimer låter henne göra gestalten. Allmänt vimsig, svag i konturerna och brist på pregnans i rösten. Också Peter Hoares Styrman blev enbart en vacker röst utan karaktär.

Så sammantaget hade det kanske varit bättre med en konsertant version utan scenisk lekstuga.

DER FLIEGENDE HOLLÄNDER

(Den flygande holländaren)

opera av Richard Wagner med libretto av kompositören efter en berättelse av Heinrich Heine

Dirigent: Kent Nagano

Regi: Michael Thalheimer

Scenografi: Olaf Altmann

Kostym: Michaela Barth

Ljus: Stefan Bolliger

Kormästare: Eberhard Friedrich

Dramaturgi: Rolf Waldschmidt

Solister: Kwangchul Youn, Jennifer Holloway, Benjamin Bruns, Katja Pieweck, Thomas Johannes Mayer, Peter Hoare

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, medlemmar ur Kievs Nationaloperas herrkör

Premiär på Staatsoper Hamburg 23 oktober 2022

Bilder: Överst: Thomas Johannes Mayer som Holländaren; i mitten Jennifer Holloway som Senta och Benjamin Bruns som Erik; underst: den imponerande kören Hamburgoperans kör förstärkt med medlemmar ur Kievoperans Herrkör. Samtliga bilder är tagna av Hans Jörg Michel