Under de sista åren av 1800-talet lyckades Richard Strauss blåsa upp en storm bland tidens musikkritiker med sina tondikter. De flesta var negativa med omdömen som konstiga, bullriga, fräcka, vulgära , en enda röra av instrumentkackel. Men det fanns även de som såg verken som sensationella, fantasifulla och djärva.
Knappt hade den stormen lagt sig förrän det började blåsa kring tonsättaren igen. Denna gång kring operan Salome. Och nu var det inte bara musiken; intrigen satte fart på sedlighetsivrarna. Premiären i Dresden blev en succé men när den sattes upp på Metropolitan i New York tvingades den snabbt bort från repertoaren för att inte komma tillbaka på flera årtionden.
Så i lördags var det dags för den norske regissören Eirik Stubø att visa upp sin uppsättning på Malmö Opera. Det blev en välgjord och intressant föreställning men den lämnar en hel del frågetcken.
Scenografin är rent spartansk: ett naket golv med högar av något svart pulver samt en gigantisk ramp med strålkastare. Kostymerna är nutida och rekvisitan obefintlig. Det hela fungerar ganska bra även om jag har lite svårt att begripa skiftningarna i ljusrampen, den följer mestadels varken handling eller musik.
Även om inte orkestern når upp till den numerär som Richard Strauss föreskriver är den tillräcklig för att få fram en massiv klangbild. Patrik Ringborgs ledning är rent föredömlig, exakt in i minsta detalj med rent underbar dynamik i harmonier och dissonanser och följsam och stödjande mot solisterna.
Solisternas prestationer är genomgående av högsta klass. Laura Wilde är fantastisk i titelrollen: en dramatisk sopran med fyllig och bred klangbild som fångar varje skiftning i Salomes känsloliv, både kärlekstörstande och tonårsstrulig, svag men ändå stark. Dessutom ett vackert rörelseschema, särskilt markant i De sju slöjornas dans.
Med sin eleganta tenor gör Lars Cleveman gör Herodes till en nästan tragikomisk gestalt. Han vill framstå som en maktmänniska men står under toffeln av hustru Herodias – mycket välsjungen av mezzon Karin Lovelius – och blir till en nästan lallande fjant när han sätts under press.
Jochanaan sjungs av litauern Kostas Smoriginas med en basbaryton med mycket kraft och känsla. Men här måste man sätta ett frågetcken för Eirik Stubøs tolkning: han låter Jochanaan svara på Salomes erotiska lek. Det finns inget i originalet som tyder på detta. Jochanaan är fördömande och förbannar hela tiden både Salome och hennes mor Herodias. Att han skulle på något sätt svara på hennes inviter är osannolikt. Man kan fråga sig vad Stubø har för avsikt med detta. Är det för att mildra Jochanaans stenhårda moral och få honom lite mer mänsklig och i så fall varför?
Likaså måste man ifrågasätta Eirik Stubøs tankar kring utformningen av slutscenen. Han drar ut på den nästan i det oändliga och frossar i Salomes erotiska lek med det avhuggna huvudet. OK, det är effektfullt men i den här versionen blir det nästan tjatigt. Det hade varit bättre att låta sången och musiken dominera.
Men som helhet: en mycket bra föreställning och Malmö Opera ska ha en stor eloge för att man tar upp ett så här avancerat operaverk på repertoaren och genomför detta så skickligt.
SALOME
opera av Richard Strauss med libretto efter Oscar Wildes pjäs
Översättning: Hedwig Lachmann
Dirigent: Patrik Ringborg
Regi: Eirik Stubø
Scenografi, kostym- och maskdesign: Magdalena Åberg
Ljusdesign: Ellen Ruge
Koreografi: Örjan Andersson
Medverkande: Laura Wilde, Lars Cleveman, Karin Lovelius, Kostas Smoriginas, Conny Thimander, Mathilda Bryngelsson, Carl Rahmqvist, Tor Lind, Rickard Söderberg, Fredrik Hagerberg Joel Kyhle med flera
Urpremiär: 9 december 1905 på Semperoper i Dresden
Premiär 8 februari 2025 på Malmö Opera
(Bilderna är tagna av Jonas Persson och Martin Paulsson)
Lars-Erik Larsson 
Lämna en kommentar