Lars-Erik Larsson

Emma får besök av nutiden. Lovisa Wahlund Ferm som Emma och Laura del Sol Oróstica som Robin/Foto: Markus Gårder

Jämställdhet mellan könen, eller rättare sagt föreställningen om männens högre värde, löper som en tråd genom historien från medeltiden fram till nutid. I våra dagar är det mer en fråga i det allmänna folkmedvetandet men länge var det en del av lagstiftningen. Först 1921 blev alla kvinnor över 21 år myndiga men lagen hindrade dem att ha statliga tjänster även om de var fullt kvalificerade. Detta är huvudtemat i Anna Einarssons och Magnus Florins verk Fotografen, årets opera på Vadstena-Akademien.

Ramhandlingen äger rum i ateljén hos Emma Schenson, Uppsalas första kvinnliga fotograf. Hit kommer fem kvinnor från den bildade medelklassen som samtliga blivit offer för den manschauvinistiska lagstiftningen. Kortfattat berättar de om sina öden. Som kontrast visar sig Robin, en ung kvinna från nutiden, som är omedveten om och obesvärad av oken från fordom.

Scenografin är minimal: en ateljékamera, ett bord med kemikalier, några stolar och flera kulisser. Detta fungerar alldeles utmärkt. Kostymerna är tidigt 1900-tal, välsydda och påkostade.

Sångarlaget består av fyra sopraner, en mezzo och en baryton. Överlag var deras prestationer av god klass men de odramatiska texterna och den monotona musiken samt bristen på handfast regi gjorde dem tyvärr ganska bleka. Den enda som fick fram verkliga gestalter i sin tolkning var Karin Blom som Louise och Karolina.

Anna Einarsson och Magnus Florin kallar sitt verk för ”opera”. Men är Fotografen verkligen en opera, ett musikdramatiskt verk? För det krävs en intrig, sammanhang och fasta linjer. Monologerna eller vad man ska kalla texterna för är till största delen ett rabblande av fakta med den gemensamma faktorn att de anger dödsår och begravningsplats, utan stilistiskt eller poetiskt värde.

Musiken är atonal och huvudsakligen rytmlös eller med svagt markerad rytm, likaså dynamiken. Den blir ett slags ljudmatta, på intet sätt störande men med låg konstnärlig höjd. I ett musikdramatiskt verk ska musiken antingen accentuera eller kontrastera handlingen – här lever den ett eget liv vid sidan av och den har inte kvaliteten av att klara av detta.

Emmi Kauppinen som Olga och Lovisa Wahlund Ferm som Emma/Foto: Markus Gårder

Om då det konstnärliga värdet är tveksamt – har verket ändå ett värde i sin kamp för det goda och rätta? Jag är tveksam. Operan skildrar ett mörka inslag i den svenska lagstiftningen historiskt sett. Men det är just historia, Sveriges nutida lagar förbjuder all diskriminering på grund av kön. Visst finns det diskriminering även nu för tiden, men den är mer försåtlig och nästan omöjlig att lagstifta bort och det kvinnoförtryck som finns omkring oss nu härrör från religioner och är därför omöjliga att komma åt enligt lagarna om åsiktsfrihet.

Därmed faller operan Fotografen platt till marken. Det är svårt att tänka sig en nyuppsättning, möjligen blir den intressant för de så kallade operaarkeologerna någon gång i framtiden,

Vadstena-Akademien 2024

FOTOGRAFEN

opera med musik av Anna Einarsson och libretto av Magnus Florin

Dirigent: Marie Rosenmir

Regi: Patrik Sörling

Scenmästare: Emil Persson, Ris Peter Larsson

Kostym: Anna Hohansson m fl

Ljus: Nora Morén

Mask: Emilia Olsen, Rute Seid Hasen

Solister: Lovisa Wahlund Ferm, Viktor Rydén, Lotta Bagge, Karin Blom, Emmi Kauppinen, Laura del Sol Oróstica

Premiär på Vadstena Gamla Teater 26 juli, sedd föreställning 29 juli