Lars-Erik Larsson

Premiären i söndags var den trehundrasextiosjätte uppförandet av Puccinis opera Madame Butterfly på Det Kongelige Teater. En imponerande siffra. Vad är det som fått publiken att komma årtionde efter årtionde, generation efter generation?

Intrigen är inte speciellt märkvärdig; en feg, buffelaktig karl som köper och utnyttjar en ung flicka för att sedan överge henne med ett barn på halsen. Det konceptet kan inte med bästa vilja kallas originellt. Inte heller Puccinis musik är extraordinär: mestadels vacker senromantik men få melodislingor som biter sig fast, inga arior som kräver något extraordinärt av solisterna, ej heller några expressiva orkesterpartier.

Detaljerna är svaga men helheten stark. Cio-Cio-San, Madame Butterflys förvandling från himlastormande kärlekslycka till väntan, förtvivlan och självmordet, den logiska slutpunkten. Det är en historia som trollbinder och den skildras utomordentligt i både musik och libretto. Man går och ser en föreställning av Madame Butterfly för att få en dos sentimentalitet, inte för att uppleva ekvilibristisk operakonst.

Regissören Floris Visser och det övriga kreativa teamet har tagit fasta på detta och skapat en uppsättning som sätter absolut fokus på titelrollen, alla övriga medverkande blir bifigurer inklusive Pinkerton. Scenografin är ganska enkel och inramas av något slags japansk utställning, kostymerna traditionellt japanska. Ljussättningen är spektakulär med inslag av intressanta skuggspel.

För att förstärka händelseförloppet har Floris Visser tillfogat en gestalt: det vuxna barnet som följer och kommenterar Cio-Cio-Sans öde.

Karah Son är utomordentlig i titelrollen. Hennes sopran är varm och klangrik och hennes agerande perfekt. Hon får fram gestaltens alla sidor: den ungdomliga fräschören, naiviteten, kärlekstörsten över till det tillgjorda högmodet och förfallet och den slutliga bottenlösa förtvivlan.

Mot henne ställs Even LeRoy Johnsons framställning av B.F. Pinkerton med välsjungen tenor, en klumpig, tanklös figur som elegant balanseras av Samuel Dale Johnsons Sharpeless, sjungen med distinkt tenorbaryton. Framhållas bör också Hyona Kims fina tolkning av rollen som Suzuki. Även övriga medverkande stod överlag för mycket skickliga insatser.

Dirigenten Paolo Carignani höll föreställningen i ett mycket modererat tempo med tydlig inriktning på verkets romantiska sidor – tidvis blev sötman nästan allt för påtaglig.

Körens insatser var som vanligt av högsta klass och det stora antalet statister gav extra liv åt föreställningen.

Madame Butterfly är en opera som förmodligen alltid kommer att ha en given publik. Så de trehundrasextiosex föreställningarna blir med åren allt fler. Man får hoppas att även kommande uppsättningar håller samma höga kvalitet.

MADAME BUTTERFLY

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter David Belascos skådespel Madama Butterfly

Dirigent: Paolo Carignari

Regi: Floris Visser/Lars Marcel Braun

Scenografi: Gideon Davey

Kostymdesign: Jon Morrell

Koreografi: Pim Veulings

Ljusdesign: Malcolm Rippeth

Videodesign: Philipp Fleischer

Medverkande: Karah Son, Even LeRoy Johnson, Hyona Kim, Fredrik Bjellsäter, Morten Staugaard, Carl Rahmqvist, Cecilia Lund Tomter, Kenneth Reid, Dong Huy Kim. Marcus Birgersson, Signe Lind, Elmas Mehmet, Ayaia Zimbler Hertz, Stephan Offenbacher

Statister, barnstatister

Det Kongelige Operakor; kormästare Steven Moore

Det Kongelige Kapel; konsertmästare; Tobias Sneh Durholm

Premiär på Operaen i Köpenhamn 25 februari 2024

Bilderna är tagna av Miklos Szabo