Lars-Erik Larsson

I en artikel i programbladet till Malmö Operas uppsättning av Turandot säger regissören Sofia Jupither bland annat: ” Traditionellt har Turandot framställts med föråldrade könsroller, misogyni och rasstereotyper. Det är av yttersta vikt för operans framtid som konstform att problematisera och diskutera dessa ämnen.” Det är bara att instämma i detta när det gäller många operor från 1800-tal och tidigt 1900-tal men när det gäller Turandot vill jag sätta ett frågetecken. Exotismen är en grundpelare i just det operabygget; de litterära kvaliteterna går verkligen att diskutera. Det har framhållits som en skarp psykoanalytisk skildring av två kvinnors skilda personligheter. Men det går också att se den som veckotidningsprodukt om den onda och den goda kvinnan, kryddad med lite extra våld och blod med en tillsats av gåtor och annat trams. Samt det påklistrade lyckliga slutet, skapat av Puccinis elev Franco Alfano. Återstår det exotiska, en annan kultur och annorlunda sedvänjor, som ger verket dess profil.

Där sparar Sofia Jupithers uppsättning inte på krutet: en magnifik, nästan överlastad scenografi dominerad av en gigantisk trappa, blommande körsbärsträd, lampor och lyktor samt som grädde på moset ett stilla snöfall. Kostymerna visar upp mängder av stilar och material från glänsande siden till muggiga lumpor, maskerna välgjorda och varierade och ljussättningen spännande och effektiv. Det hela är en ren fröjd för ögat – och exotiskt så det förslår.

Som kontrast till detta tonar dirigenten Daniel Carter ner exotismen i musiken. Visst finns gongerna och de andra österländska instrumenten där men han låter dem inte dominera. Det blir västerländsk orkestermusik, visserligen mycket välljudande och välbalanserad men man önskade sig mer bleckblås, mer slagverk och mer kraftigt markerade rytmer. Det som däremot måste lovordas är körernas insatser i de många och ställvis långa partierna. Underbart distinkta med mycket kraft och stor elegans.

Av solisterna vill jag främst framhålla Daniel Johansson som Calaf: en stark välklingande tenor med till synes obegränsad höjd och därtill trovärdigt tydligt agerande. Anne Derourard sjunger Turandot med kraftig men tyvärr aningen för gäll sopran men får i aktionen väl fram det kalla konungsliga och förvandlingen i slutet till det varma kvinnliga. Rent ljuv är Solen Mainguené som Liú med varm och mycket vacker sopran.

Ett elegant grepp tar Sofia Jupither i framställningen av de tre ämbetsmännen Ping, Pang och Pong, gestaltade av Johnah Spungin, Per Lindström och Conny Thimander. Hon plockar fram människorna bakom den tjattrande trion, tar av dem mantlarna och låter dem i bara underkläderna berätta om sina drömmar – stereotyperna förvandlas till riktiga människor. Även de andra solisterna förtjänar lovord för sina prestationer.

Med den här uppsättningen, som är en samproduktion med Finlands Nationalopera och Balett, inleder Christina Hörnell sitt chefskap på Malmö Opera. Det ska bli intressant att se vad som händer i fortsättningen.

TURANDOT

opera av Giuseppe Puccini med libretto av Giuseppe Adami och Renato Simoni

Dirigent: Daniel Carter

Regi: Sofia Jupither; regi nyuppsättning Katarina Sörenson

Scenografi: Erlend Birkeland

Kostym- och maskdesign: Maria Geber

Koreografi: Katarina Sörenson

Ljusdesign: Ellen Ruge

Medverkande: Anne Derourard, Daniel Johansson, Solen Mainguené, Mariano Buccino, Jonah Spungin, Per Lindström, Conny Thimander, Henning von Schulman, Stefan Dahlberg med flera

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö Operas barnkör

Premiär 3 februari 2024 på Malmö Opera

Bilderna är tagna av Jonas Persson