Lars-Erik Larsson

Richard Strauss Salome är en av höjdpunkterna i den tyska senromantiska operakonsten: ett starkt samspel mellan handling, libretto och musik, avancerad harmonik kombinerad med lysande tonalitet. Dessutom ställer den otroligt höga krav på sångaren i titelrollen: en gränslös dramatisk sopran som också ska kunna presentera ett svårt dansnummer.

I söndags var det premiär på Staatsoper Hamburg på en uppsättning som både sceniskt och musikaliskt är av absolut högsta klass. Som bedömare vill man bara stapla superlativen – det är svårt att tänka sig att det går att åstadkomma en bättre version.

Regissören Dmitri Tcheriniakov gör Salome till en produkt av den ”sjuka” familjen. Hennes styvfar Herodes har mördat hennes far och gift sig med hennes mor Herodias. Man anar i undertexten incestuösa inslag i förhållandet dotter-styvfar och stark rivalitet mellan henne och modern. Hon blir den kärlekssökande tonåringen som inte får gensvar någonstans. I sin förtvivlan riktar hon sina ömma känslor mot Jochanaan, den okände vars röst hon hör men aldrig har sett. Hon kräver att få se honom och överöser honom med ömma ord när hon väl får det men möts bara av förbannelser mot sin familj och förakt och avståndstagande. I librettot hålls Jochanaan fången i en cistern, Tcherniakov låter honom sitta med i sällskapet, närvarande men inte deltagande. Han lyssnar till de skriftlärdas käbbel men går inte i svaromål utan fortsätter med sina profetior. Inte heller visar Tcherniakov upp finalen på scenen, man förstår att Salome har kysst Jochanaans blodiga huvud men ser det inte, bara anar det i det komplicerade dissonanta slutackordet. Man kan diskutera regissörens bevekelsegrunder till att undvika ”blodiga” scener. Dagens publik är van vid explicit våld på scen och framför allt i film. I Tcherniakovs version blir Salome det verkliga offret.

Asmik Griogorians gestaltning av titelrollen är formidabel. Tonsättaren ville att rollen skulle spelas av en ”tonåring med Isolderöst” (Wagners Tristan och Isolde). Asmik Griogorian har en röst som mer än väl räcker till en Isolde och hennes agerande fångar tonåringens rörelseschema, en blandning av lätt klumpighet och stor gracilitet. Hennes sopran klarar ledigt av alla de invecklade passagerna med klar lyster och obegränsad dramatisk utstrålning. I De sju slöjornas dans visar hon inte upp stor balett, däremot känslor som griper tag i åskådarna.

Som kontrast ställs Kyle Ketelsens Jochanaan sjungen med kraftfull basbaryton, mäktigt självgod och nästan känslolös. Han avvisar Salomes känslor med öppet förakt och förbannar hennes familj, särskilt hennes mor.

Violeta Urmana som Herodias och John Daszak som Herodes spelar ett mycket udda par. Hon kraftfull med färgrik mezzo, han godmodig, nästan lite pajaslik med distinkt tenor. Det verkar som de båda spelar med i ett spel de inte riktigt behärskar. Båda försöker på sitt sätt domptera Salome, hon med tvång, han med böner och löften. De kompletteras av det övriga sällskapet som tjafsar om petitesser och ägnar sig åt meningslösa diskussioner. I mitten av operan utbryter ett gräl mellan de skriftlärda i en kakofonisk kvintett som enbart avbryts av Jochanaans kraftfulla basbaryton. Denna passage anses ha en rent antisemitisk bakgrund och skildrar judarna med karikerade röststereotyper. (Det bör påpekas regissören Dmitri Tcherniakov, dirigenten Kent Nagano och operans konstnärlige ledare Georges Delnon tar starkt avstånd från dessa passager i ett uttalande i programbladet).

Scenografin är klassiskt elegant: ett bankettbord i sofistikerad miljö, kostymerna variationsrika och genomarbetade, ljuset effektivt understödjande. Personregin är mycket välgjord, det är skådespeleri i klass med den bästa talade dramatiken.

Kent Naganos musikaliska ledning är enastående. Han fångar perfekt Richard Strauss säregna tonspråk med dess frigörelse från harmonins normala lagar, klangkombinationer och nyskapande instrumentaleffekter. Han låter musiken bli ett drama i sig som ställvis stöder, ställvis kontrasterar mot soliststämmorna. Och klangen i orkestern var enastående kraftig och fyllig, mer än godkänd även om antalet musiker var mindre än vad Richard Strauss föreskriver.

Ännu en gång har Staatsoper Hamburg presenterat en uppsättning i absolut högsta klassen. För operaintresserade i sydligaste Sverige kan det vara intressant att hålla ögonen öppna på vad som händer i fortsättningen – det är faktiskt närmare till Hamburg än till Stockholm.

SALOME

opera av Richard Strauss med libretto av kompositören efter Oscar Wildes skådespel i översättning av Hedwig Lachmann

Dirigent: Kent Nagano

Regi och scenografi: Dmitri Tcherniakov

Kostym: Elena Zaytseva

Ljus: Gleb Filshtinsky

Video: Tieni Burkhalter

Medverkande: John Daszak, Violeta Urmana, Asmik Grigorian, Kyle Ketelsen, Jana Kurucová, Oleksiy Palchykov, James Kryshak, Florian Panzieri, Daniel Kluge, Andrew Dickinson, Hubert Kowalczyk, Alexander Roslavets, Nicholas Mogg, David Minseak Kang, Karl Humi

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Komparserie der Staatsoper Hamburg

Premiär 29 oktober 2023

Bilderna är tagna av Monika Rittershaus