Lars-Erik Larsson

Äntligen! En operauppsättning som ligger tätt in på originalet, ingen tidsförflyttning, ingen omarbetning, ingen anpassning till nutida trender. Ur den synvinkeln var det en sann fröjd att se Mozarts Don Giovanni vid premiären på Malmö Opera på lördagen. Glädjen blev inte mindre av fina prestationer av de medverkande och utomordentligt arbete med kringverket i scenografi, kostym och ljus. Det är sällan man lämnar en operapremiär med så odelade positiva intryck.

Don Giovanni-gestalten har tolkats på många olika sätt – som Bengt Hall skriver i programbladet – från fruntimmerstokig odåga till frihetstörstande upplysningsman. Med senare tiders tänkesätt skulle han kunna ses som en Nietzsches övermänniska som inte erkänner andra värden än det hon själv funnit värdefullt och inga andra lagar, än de hon själv skapat åt sig. Det är väl närmast det synsättet som Paul-Émile Fourny lutar sig mot i den här uppsättningen och accentuerar det hela med att låta Giovanni förfalla till alla de sju dödssynderna. Jacques Imbrailo i titelrollen framhäver figurens arrogans och egoism i ett trovärdigt utspel med elegant baryton.

Kring denna övermänniska kretsar operans övriga figurer: vanliga människor med mänskliga känslor, fel och brister. Först Leporello, den trogne tjänaren, feg, och lydig; otroligt bra gestaltad av Henning von Schulman som spelat rollen i åtskilliga uppsättningar med fin komisk accent och härlig klang och kraft i rösten.

Sedan de tre kvinnorna: Matilda Sterby sjunger sin donna Anna med sval elegant sopran, klockren i höjdlägena, Rachael Wilsons donna Elvira är eldfängd i både röst och agerande och Viktoria Karlssons tolkning av Zerlina är underbart ren och ungdomsljuv.

Och övriga rollgestalter får också så gott som perfekta tolkningar: Joel Annmo sjunger don Ottavio med överdådig tenor och lagom valpmodigt agerande, Nicolai Elfsbergs Masetto har fin kraft i rösten och trovärdigt klumpigt beteende och Taras Shtonda låter sin mäktiga bas ge karaktär till Kommendören, både som levande och död.

Efter de första stolpiga takterna i ouvertyren fick dirigenten Wengenroth ordning på Operaorkestern och formade i lagom drivet tempo en fin orkesterstämma, musikaliskt perfekt med äkta Mozarts klang och med det rätta stödet till solisterna.

Det här är operakonst när den är som bäst: att i en utsökt musikalisk dräkt skildra de eviga mänskliga problemen och svagheterna. Det blir några timmars utsökt njutning som kan inspirera till många dagars givande tankar.