Lars-Erik Larsson

Modest Musorgskijs mäktiga opera Boris Gudonov kräver mycket av sin publik. Den är inte speciellt lång, drygt två timmar, men intensiteten, det kärva tonspråket, myllret av gestalter på scenen och det invecklade händelseförloppet gör att man som åhörare blir övermätt, nästan förvirrad.

Musorgskij skrev själv librettot efter Pusjkins drama och drog ihop originalets 24 scener till sju. Han erbjöd den till operan i S:t Petersburg som refuserade den med hänvisning till att musiken var underlig och okonventionell, verket saknade viktiga kvinnliga roller och hade varken balettscener eller kärleksintrig. Musorgskij lade till tre tablåer och skrev in en kärlekshistoria. Efter ytterligare bearbetningar uppfördes verket 1874 i en version som sedermera kom att bli gällande. Men det är inte denna som nu visas på Hamburgoperan, utan den ursprungliga 1869 års version, den som nu kallas ”Ur-Boris”. Musikaliskt och textmässigt följer den här uppsättningen originalet till punkt och pricka.

Musorgskij har kallats en musikens Dostojevskij. Han ville i sin musik ge uttryck för den ryska folksjälen utan hänsyn till bortskämda sångardivor eller publikens önskemål. Dirigenten Kent Nagano låter det kärva och egensinniga tonspråket komma fullt ut i sin rätt med tung, distinkt klang och mörka färger i den storartade orkestern och han visar att han perfekt kan handskas med det invecklade samspelet mellan orkester, solister och mängder av körsångare – den ordinarie kören är förstärkt med en extrakör och en barn- och ungdomskör – och han håller hela föreställningen i ett intensivt tempo.

Solisternas prestationer är också överlag imponerande, rent underbara röster med stor kraft och rent underbar lyster. Om några speciellt ska nämnas är det Alexander Tsymbalyuk i titelrollen, Vitalij Kowaljow som munken Pimen och Matthias Klink som Furst Schuiskij.

Musorgskij – och Pusjkin – låter dramat äga rum mellan 1598 och 1605. Men regissören Frank Castorf flyttar fram händelseförloppet från februarirevolutionen 1917 och låter det löpa fram till modern tid. Det blir en bildsatt skildring av Sovjetryssland och dess folk med överdrifter och mod, revolutioner, krig, hungersnöd, förrädare och hjältar.

Castdorfs regi behärskar till fulländning konsten att växla scenbilden mellan masscener och slutna rum och blandar dessa med videoprojektioner som dels ger extrema närbilder av det som händer på scenen, dels berättar en fristående historia. Som åskådare får man anstränga sin perceptionsförmåga till det yttersta.

Scenografin är fantastisk. Det är Ryssland sett med västerländska glasögon: trassliga telefontrådar neonskyltar med kyrillisk text, storvulna husfasader. Kostymerna följer samma linje: kvinnor i smaklösa guldlamékreationer, män i grovhuggna vardagskläder.

Man kan undra vad Frank Castorf har för avsikt med denna inscenering som till stora delar så totalt avviker från Musorgskijs libretto. Man kan se det som en kärleksförklaring till det land som nu nedvärderas, bojkottas och nästan hatas på grund av sin ledare.

Eller är det så att Castorf vill varna för framtiden och att Västerlandets inflytande? Slutscenen tyder på detta. Efter scenen med Tsar Boris död där Alexander Tsymbaluk står för en storartad rollgestaltning i både sång och agerande växlar scenbilden till en gigantisk Coca-Colaflaska på en Louis Vuitton-väska. Ska det bli även Rysslands öde?

BORIS GODUNOV

opera av Modest Musorgskij med libretto av tonsättaren efter Aleksandr Pusjkins drama och Nikolaj Karamsins Ryska statens historia

Dirigent: Kent Nagano

Regi: Frank Castorf

Scenografi: Aleksandar Denić

Kostym: Adriana Braga Peretzki

Medverkande: Alexander Tsymbalyuk, Kady Evanyshyn, Olivia Boen, Renate Spingler, Matthias Klink, Alexey Bogdanchiov, Vitalij Kowaljow, Dovlet Nurgeldiyev, Marta Świderska m fl.

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Hamburgoperans Kör

Extrakör

Alsterspatzen barn- och ungdomskör

Premiär 16 september 2023 på Staatsoper Hamburg