Lars-Erik Larsson

Det var med stor förväntan jag så fram emot årets uppsättning av Nibelungens Ring vid Festspelen i Bayreuth. Visserligen hade den ett år på nacken men det brukar vara den tid som behövs för att fila bort små mistor. En ung regissör som fått många lovord för andra uppsättningar, en likaledes ung dirigent med gedigen repertoar, erkända namn för scenografi, kostym och ljus och som grädde på moset en av de mest hyllade nutida operadramaturgerna. Till det ett stabilt sångarlag med många säkra namn. Allt verkade bäddat för en verklig operaupplevelse.

Men så blev det inte. Jag har sett flera uppsättningar av Nibelungens Ring i Bayreuth, inklusive Frank Castorfs brutala genomutskällda version (jag såg den både 2013 och 2017) men den här uppsättningen är i särklass det sämsta jag varit med om från någon scen i Europa. Det genomgående intrycket blir att både regissör och dirigent närmar sig verket med rädsla och ovilja att förmedla både kraften och poesin i detta gigantiska verk.

Regissören Valentin Schwarz berättar i sin programförklaring att han vill se Nibelungen-sagan genom barnets ögon. Alltså låter han Rhenguldet, skatten, personifieras av en liten pojke i T-shirt och gul mössa. I stället för att stjäla ett stycke guld låter han dvärgen Alberich kidnappa denna pojke. Och detta resulterar i ett minst sagt underligt koncept som gör berättelsen till ett frågetecken, Det är med detta guld som Alberich smider den magiska ringen och inleder striden om makten som varar genom alla fyra operorna. Men det finns ingen magi i berättelsen och kampen om ringen blir rent förvirrande. De mystiska nibelungarna är i Schwarz version små uniformsklädda flickor som ritar teckningar. Det finns inget Wotan-spjut alls, ett element som spelar en avgörande betydelse under hela Ringcykeln. Jag förstår idén med att fokusera på mänskliga relationer och sätta handlingen i modern tid för att göra dessa operor mer tillgängliga för modern publik. Men att helt ignorera all magi och mystiska referenser innebär att berätta en helt annan historia, eftersom dessa teman är väsentliga för förståelsen och utvecklingen av den ursprungliga avsikten. Så händer det att man ser karaktärerna agera helt annorlunda än vad de sjunger; det finns en total diskrepans mellan deras ord och deras handlingar. Och dessutom: Richard Wagner skrev detta verk vid mogen ålder för en mogen publik. Det är en ren klåfingrighet att försöka förvandla den till en barnsaga.

Även om man sväljer Valentin Schwarz förbarnsligande av själva Nibelungen-myten går det inte att godkänna den otydlighet han berättar den med, en otydlighet som förstärks av dirigenten Pietari Inkinens minst sagt urusla orkesterbehandling. Det verkade som ville han framhålla lyriken i Wagners musik på bekostnad av kraften och dramatiken: långsamt tempo och utdragna pianissimon, där det mörka stråket dominerade. Det hade förmodligen passat som bakgrund till någon stumfilm men här var det rent förödande. Solisterna fick alldeles för lite stöd, handlingen kom i skymundan och sammanhanget blev ställvis obegripligt. Inte blev det bättre av att Inkinen av någon obegriplig anledning valde att tona ner ledmotiven som är en verklig hjälp för åhöraren att identifiera de skilda gestalterna. Lyriken finns absolut i Wagners musik men framför allt är den frisk, tydlig och nästan lite aggressiv. Det här mörka, suddiga stråksurret var definitivt mycket långt från Wagner. Man kan undra varför Inkinen hade valt en sådan tolkning. Kan det möjligtvis vara en koppling till regissörens barnsago-linje?

Det finns många exempel hur paret Schwarz – Inkinen destruerade Wagners kraftfulla Ring till lallande likgiltighet och det skullle ta alltför stor plats att räkna upp alla. Men bara några axplock hämtade från Valkyrian: Siegmunds underbara lilla ballad i första akten ”Winterstürme wichen dem Vonnemond” slarvas undan och dränks i ett grötigt högljutt orkesterspel (där närmade sig Inkinen för omväxlings skull fortissimo). I Valkyrieritten som inleder tredje akten, låter Schwarz Brünnhilde stå ensam medan Inkinen förvandlar den taktfasta nästan magiska musiken till stillsam krogunderhållning interfolierad med några glättiga ”Hojotoho” från den ensamma Brünnhilde, följt av Valkyriekören som fick ”Nicht sehre dich Sorge um mich” att verka mysig allsång. En sådan här bearbetning är inte intelligent nyskapande eller ett sätt att göra verket mer tillgängligt; den vittnar snarare om okunnighet för att inte säga ren dumhet.

Vad värre är: den här uppsättningen kommer med största sannolikhet leva vidare två år till i Bayreuth. Förhoppningsvis blir den bearbetad till det bättre, men det krävs mer än en än så skicklig bearbetning för att få den sevärd. En stilla önskan är att Pietari Inkinen byts ut på dirigentpulten, byte av dirigent har tidigare skett i flera uppsättningar.

Nya namn i solistbesättningen skulle också kunna förbättra helhetsintrycket avsevärt. Sångligt tillhörde de flesta övre skiktet men gestaltningen var i vissa fall mycket svag, mycket förmodligen på Valentin Schwarz otydliga regi. Tomasz Koniecznys basbaryton är elegant och välljudande som Wotan men gestalten saknar tillräcklig myndighet och tyngd. Utsökt på alla sätt är Ólafur Sigurdason som Alberich, rösten är mäktig och klangrik och framtoningen distinkt bestämd – antagligen har han struntat i Schwarz sagotema. Catherine Foster som Brünnhilde fastnar tyvärr i Schwarz klor – hon har tidigare med bravur klarat av många svåra roller med sin dramatiska sopran, nu blir det enbart virtuosa drillar utan känslor. Lösningen skulle kunna vara att engagera ett mycket erfaret sångarlag som i sig självt kan skapa egna gestalter och stå emot Schwarz barnsligheter.

Det är mycket svårt att få fatt i biljetter till Festspelen i Bayreuth och det är långtifrån gratis. Flera hundra tusen människor står i kön varje år och väntar på tillfälle. Att sedan, när man väl fått sin biljett, bli serverad en sådan här version måste kännas som en örfil för varje operahabitué.

DER RING DES NIBELUNGEN

festspel för tre dagar och en inledande afton

Das Rheingold (Rhenguldet)

Die Walküre (Valkyrian)

Siegfried

Götterdämmerung (Ragnarök)

Regi: Valentin Schwarz

Dirigent: Pietari Inkinen

Scenografi: Andrea Cozzi

Kostym: Andy Besuch

Ljus: Reinhard Traub och Nicol Hungsberg

Dramaturgi: Konrad Kuhn

Solister: Tomasz Konieczny, Olafur Sigurdason, Catherine Foster, Christa Mayer, Okka von der Damerau, Hailey Clark, Daniela Köhler, Klaus Florian Vogt, Elisabeth Teige, Arnold Bezuyen, Andreas Schager, Mika Kares, Michael Kupfer-Radecky, Aile Asszonyi, Georg Zeppenfeld, Tobias Kehrer, Jens-Erik Aasbø, Daniel Kirch, Raimund Nolte, Attilio Glaser, Evelin Novak, Stephanie Schröder, Alexandra Steiner, Claire Barnett-Jones, Kelly God, Brit-Tone Müllertz, Marie-Henriette Reinhold, Igor Schwab, Branko Buchberger

Festspelsorkestern

Festspelskören; kormästare: Eberhard Friedrich

Bayreuther Festspiele 5,6,8,10 augusti 2023

Bilder: Enrico Nawrath