Lars-Erik Larsson

Benjamin Brittens opera Peter Grimes anses av många kännare vara ett av 1900-talets mest betydande verk. Frågan är om detta inte är att lyfta denna skapelse alltför högt. Visst har den många kvaliteter men i mångt är den objektivt sett ganska medioker. Musiken är inte svårbegriplig med i huvudsak tonalt tonspråk och korrekta harmonier men den rinner mestadels rakt genom öronen utan att efterlämna djupare spår – en operabesökare som hör den för första gången kan antagligen inte återge någon passage. Intrigen är en av många versioner om den avvikande individen som förföljs och slutligen förintas av den breda massan, och librettons språk saknar till stora delar intensitet och poetisk lyftning, ställvis för det tankarna till en tonårings poesibok.

Med denna ganska tunna gröt i botten skapade regissören David Radok tillsammans med Tazeena Firths scenografi och kostymer och Kimmo Ruskelas ljusdesign en mästerlig uppsättning som hade premiär 1993 och repremiär 2004 på Gamle Scene. Och nu, trettio år efter premiären plockas den fram ur malpåsen för att för första gången uppföras på Operaens Store Scene med Kim Amberla som ansvarig regissör.

Havet dominerar operan och detta förstärks i scenografi, ljus och regi. Båtarnas master ses i bakgrunden, som åskådare följer man vädrets skiftningar från stilla glitter till vredgad storm och ser folkmassan och dess dragning till havet. De stora körscenerna är otroligt mäktiga, en folklivsskildring fylld av detaljer i en enastående helhet. Och musikaliskt är de perfekta i klang och exakt balans. Stuart Stratford vårdar sig också mycket om detaljrikedomen i orkesterstämman, tar fint tillvara nyanserna och dynamiken och håller tempot friskt, kanske för friskt för vissa öron men undviker på så sätt longörerna i Brittens musik.

Solisterna är hämtade ur Det Kongeliges fasta ensemble. Deras prestationer är genomgående av mycket hög kvalitet, i vissa fall rent utsökta. Niels Jørgen Riis sjunger titelrollen med klar tenor med mycket känslor. Musikaliskt helt oantastlig men jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper hans personporträtt. Vad är det som gör Peter Grimes till särling? Hans drömmar om rikedom och ett ordnat liv? Knappast. Hans hårdhet mot lärpojkarna? Förmodligen inte, detta är förmodligen en regel snarare än ett undantag. Figuren måste mejslas ut hårdare annars blir hela intrigen en gåta.

Mot honom ställs Sine Bundgaard som lärarinnan Ellen Orford: präktig, ordentlig och hjärtegod, sjungen med varm och tonskön sopran. Men även hon blir ganska färglös – hon tar Grimes parti mot massan, men spänningen, färgen och engagemanget lyser med sin frånvaro. Och även Jens Søndergaards framställning av Balstrode är mycket bra sjungen men lika blek, inte ens hans uppmaning till Grimes att sänka sig själv med sin båt blir dramatisk. Den enda färgklicken i persongalleriet blir Hanne Fischer som Auntie – full i fan med en god portion humor.

Blekheten blir helhetsintrycket av föreställningen: intressant att ha sett den men inget man springer benen av sig för nästa gång den kommer upp på scenen.

PETER GRIMES

opera av Benjamin Britten med libretto av Montague Stater efter George Crabbes diktsamling The Borough

Dirigent: Stuart Stratford

Regi: David Radok; regi vid återuppsättningen: Kim Amberla

Scenografi och kostym: Tazeena Firth

Ljus: Kimmo Ruskela

Medverkande: Niels Jørgen Riis, Sine Bundgaard, Otto Sabro Hartung, Jens Søndergaard, Hanne Fischer, Fflur Wyn, Fanny Soyer, Gert Henning-Jensen. Morten Staugaard, Susan Bickley, Toni Punkeri, Jens Christian Tvilum, Kuyngil Ko, Sten Tulinius, Lars Bo Ravnbak, Line Juul Andersen, Signe Lind, Albin Ahl, Lasse Christian Bach, Liam McNally, Morten Lassenius Kramp, Ole Jegindø Nørup, Lasse Christian Bach, Rasmus Ruge, Marcus Birgersson, Tao Jeong Hwang, Peter Steen Andersen, Martin Christopher Briody

Statister

Barnstatister

Det Kongelige Kapel; konsertmästare Lars Bjørnkjær

Det Kongelige Operakor; körmästare: Steven Moore

Repremiär på Operaen i Köpenhamn 13 maj 2023; premiär på uppsättningen 23 oktober 1993