Lars-Erik Larsson

Det har varit en Tjajkovskijfestival med Malmö Symfoniorkester i Malmö Live. Borde den överhuvudtaget äga rum?

Festivalen planerades ursprungligen till början av 2021. I början av 2022 angrep Ryssland Ukraina och Västvärlden reagerade med en form av kulturbojkott som slog mot inte minst ryska interpreter. Valerij Gregiev portförbjöds vid Östersjöfestivalen, Anna Netrebko fick inte uppträda på Metropolitan i New York, bara för att ta några exempel. Och även i den svenska ankdammen började diskussionens vågor gå höga: kan man ägna en festival år den ryske tonsättaren Tjajkovskij, särskilt när Ukrainas kulturminister Oleksandr Tkatjenko uppmanat orkestrar runt om i världen att inte spela Tjajkovskijs musik så länge som kriget pågår. Hans motivering var att Vladimir Putin använder kulturen som vapen i sitt krig och dessutom tycker om Tjajkovskijs musik.

Det går att ha många åsikter om Tkatjenkos argumentation (inte ens Churchill ville förbjuda Beethovens musik under andra världskriget) men Malmö Lives ledning svarade med ”att den ryska regimen inte kan ta patent på fantastiska verk som tillhör vår gemensamma kulturhistoria”. Personligen har jag svårt att inse att det finns någon krigspropaganda i Tjajkovskijs musik, kanske möjligen i Ouvertyren 1812. Däremot präglas den av en ställvis överdrivet sentimental fosterlandskärlek. Men diskussionen fick till följd att det slutligen blev ett rumphugget program – bara fem av symfonierna, inget från operorna och baletterna, inga pianoverk, inga romanser, ingen kammarmusik. Man förväntar sig av en festival att den ska ge en exposé av tonsättarens hela produktion men av detta blev alltså intet.

Dirigent vid samtliga konserter har varit Robert Trevino, tidigare chefsdirigent och nu konstnärlig rådgivare för MSO. Det visade sig vara en fullträff att välja just honom som har alla de egenskaper som krävs för att ge en fullödig tolkning av Tjajkovskijs musik. Han speglar alla dimensioner av det sena 1800-talets ryska kultur med dess starka influenser från Frankrike och Tyskland och räds inte att krydda med ett gott mått av den speciella ryska sentimentaliteten. Detta tillsammans med en djup musikalitet och utsökt handlag med orkestern gav en totalupplevelse med utomordentlig konstnärlig höjd.

Vart och ett av framförandena präglades av dessa kvaliteter. Ska man gradera dem inbördes måste nog det avslutande verket, symfonin Manfred i h-moll från 1885, sättas först. (Verket uppfördes två gånger, både torsdag 23 och lördag 25 mars.) Symfonin bygger på ett dramatiskt poem av Lord Byron med övernaturliga inslag, närmast ett slags spökhistoria. I sin rent mästerliga tolkning fick Robert Trevino fram all dramatik och alla nyanser, från utbrotten med bisarra klanger till den pastorala stillheten med perfekt dynamik och väl kontrollerat tempo. Det är svårt att tänka att det kan göras bättre.

Tolkningarna av de känsloladdade Symfoni nr 5 i e-moll och nr 6 i h-moll (Pathètique) var också rent utsökta med sin välkontrollerade sentimentalitet och den mer klassiska nr 3 i D-dur spelades friskt och elegant.

Idén med en tonsättare i centrum för flera konserter är för sig värt en fortsättning men visst hade det varit trevligt med ett framförande av Pianokonserten i b-moll och musiken till Svansjön vid en Tjajkovskijfestival?

Bilden är hämtad från tidskriften Gramophone