Lars-Erik Larsson

När jag läste Gunilla Weddings intervju med Rickard Söderberg i torsdagens Skånska Dagbladet blev jag en aning betänksam: Vad är det nu han har hittat på? Faust, en av världslitteraturens mest kända verk, förändrat, som vore det skrivet av en kvinna? Och egentligen vad spelar könet på upphovsmannen (upphovskvinnan) för roll? Och musik av enbart kvinnliga kompositörer; man komponerar väl inte med gonaderna? Nu går väl Söderberg för långt i ambitionerna att blanda sina dubbla roller som aktivist och artist?

Efter två timmar i den trevliga teaterlokalen i Hässleholms kulturhus var frågetecknen uträtade. ”Operamusikal” var benämningen på föreställningen. Det är varken opera eller musikal, snarare en klart underhållande kabaré med mycket gott artisteri, snygg scenografi och välgjorda kostymer. Goethes bidrag till föreställningen är mest att han fått låna ut namnen på gestalterna. Dramatiken är utslätad till obefintlighet – Valentin kommer tillbaka helskinnad från kriget, Marguerite blir inte utstött och dör och alla delar med sig av sin kärlek till varandra. Mer feelgood kan det knappast bli; ”se, det är en idyll, som äntlig man förstår, så sann och menlös att den bräker”, för att citera en kvinnlig författare, Anna Maria Lenngren. Och kärnfrågan i Faust Att sälja sin själ till Djävulen blir en bisak som försvinner i gullighetens dimmor. (Annars är den en av dagens mest aktuella problem när det blivit vardagsmat i politik och näringsliv att man ger upp sina hjärtefrågor bara för att få makt.)

Så något idémässigt eller litterärt värde går inte att finna i Marguerite, inte heller någon konstnärlig höjd. Men det är mycket god underhållning, solisterna är säkra i både sång och agerande och dessutom trakterar de ett stort antal instrument med överraskande färdighet. Rickard Söderberg som Djävulen är inte särskilt infernalisk, snarare lite småelak med härligt pregnant röst och perfekt timing, Adrian Angelico sjunger Faust med fyllig mezzo och väl fångad valpighet, John Löfgren lyckas med konststycket att bära omkring på sin cello, spela på den och samtidigt sjunga och Sibylle Glostedt gestaltar en rent ljuvlig Marguerite, för att göra bara några axplock.

Musikaliskt är föreställningen intressant med ett urval från barocken fram till sena 1900-talet. Mycket är kända godbitar men det finns även en del okända guldkorn och arrangemangen är välgjorda med en annorlunda instrumentering. Till underhållningsvärdet bidrar också de många gammaldags effekterna med blixtar, muller, eld och rök i stället för nutida elektroniska trollkonster.

Som grädde på moset håller regissören Melker Sörensen tempot högt – de två timmarna bara flyger iväg.

Det känns faktiskt välgörande att Malmö Opera släpper iväg ett sådant här evenemang på turné. En samspelt ensemble där det artistiska kunnandet sätts i högsätet och operans kapacitet i kringverket visas upp på platser där televisionen normalt har monopol på all underhållning – det är så skattepengarna också kan användas.

MARGUERITE

”operamusikal” med rötter i Johann Wolfgang von Goethes ”Faust” med manus och sångtexter av Rickard Söderberg till musik av ett stort antal kvinnliga tonsättare från fyra århundraden

Arrangemang och musikalisk ledning: Nils-Petter Ankarblom

Regi och koreografi: Melker Sörensen

Scenografi, kostym och mask: Nina Fransson

Ljus: Johanna Svensson

Medverkande: Katarina Lundgren Hugg, Sibylle Glostedt, Adrian Angelico, Rickard Söderberg, Martin Vanberg, Joa Helgesson, Kristian Grundberg, Sofia Mustaniemi, Rebecka Elsgard, John Löfgren

Malmö Opera på turné; Världspremiär i Kulturhuset i Hässleholm 18 februari 2023