Lars-Erik Larsson

Det kunde ha blivit ett rykande aktuellt inlägg i samhällsdebatten. Alla ingredienser finns på plats: två migrantklaners strid om pengar och makt, ljusskygga affärer, hederstänkande, föräldrarnas oinskränkta makt över barnen, enkannerligen döttrarna, grovt fysiskt våld inklusive mord.

William Shakespeare skrev ”The Tragedy of Romeo and Juliet” 1596 och förlade handlingen till 1300-talets Verona men han hade hämtat intrigen från den antika berättelsen om Pyramus och Thisbe i Ovidius Metamorfoser. Och man behöver bara läsa en nutida dagstidning för att finna att den upprepar sig.

När nu Amy Lane sätter upp Gounods opera Roméo et Juliette på Malmö Opera skjuter hon parallellerna och samhällskritiken åt sidan, flyttar handlingen till det sena 1800-talets New York och fokuserar totalt på den tragiska historien, de två unga älskande som tvingas i döden av ett oblitt öde och en hård omgivning. Greppet är absolut korrekt, det skulle vara på gränsen till bisarrt att låta Gounods hyperromantiska musik ackompanjera analytisk samhällskritik. Det måste vara den ljuva och smärtsamma kärleken mellan de två unga som ligger i centrum.

Scenografi, kostym och ljus följer troget regissörens intentioner. Scenbilden är ganska likgiltig, kläderna någorlunda tidstrogna, det är det intensiva ljuset som hela tiden koncentreras mot artisterna som skapar liv och rörelse.

Personregin är perfekt. Amy Lane låter Romeo och Juliette vara unga, verkligen unga, impulsiva, obetänksamma och fyllda med känslor. De förstår inte varken de vuxnas rigida bestämmande eller gängens kalla våldsfixering. För dem är kärleken allt.

Kseniia Proshina och Sehon Moon är rent underbara i sin gestaltning och musikaliskt utomordentliga. Hennes sopran är glasklar, lyrisk med små spår av dramatisk tyngd, hans fylliga tenor bär fint i höjden och kommer förmodligen att utvecklas ytterligare. De två stora ariorna i operans första akter, hennes valsaria ”Je veux vivre” och hans aria i andra aktens trädgårdsscen ”Ah lève-toi, soleil…” liksom de fyra kärleksduetterna var operakonst i högsta klassen som fick en gammal habitué att rysa av välbehag. Även de övriga solistprestationerna var utmärkta, nämnas särskilt bör Mark Stone som Capulet och Thomas Volle som Tybalt.

Men premiärens fixstjärna var utan tvivel dirigenten Patrik Ringborg. Han band samman föreställningen, fick fram dynamik och lyrik ur Gounods stundtals ganska träiga musik, fick den att gnistra och höja sig. Dessutom var stödet till solisterna bästa möjliga. Han visade lejonklon direkt i när orkestern tillsammans med den välljudande kören frammanade spänning och förväntning i inledningen (eller ska man kalla det ouvertyren?). Så belönades han avslutningsvis av orkestern med en mycket välförtjänt touche.

Charles Gounods Roméo et Juliette tillhör inte de stora operamästerverken. Men i den här versionen blev det blev det en minnesvärd helafton med vad som utan tvekan måste betraktas som god operaunderhållning och massor av romantik.

ROMÉO ET JULIETTE

opera av Charles Gounod med libretto av Jules Barbier och Michel Carré efter William Shakespeares skådespel

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Amy Lane

Scenografi, kostym och mask: Emma Ryott

Ljus: Charlie Morgan Jones

Koreografi: Michael Barry

Medverkande: Kseniia Proshina, Sehon Moon, Mark Stone, Thomas Volle, Alexander Roslavets, Francine Vis, Emma Sventelius med flera

Malmö Operaorkester

Malmö Operakör; kormästare: Elena Mitrevska

Dansare

Premiär på Malmö Opera 5 november 2022

Bilderna är tagna av Jonas Persson

Denna recension var publicerad i tidningen Skånska Dagbladet den 7 november och på Skd:s webplats http://www.skd.se