Lars-Erik Larsson

”Musiken är densamma men världen har blivit värre.”

Det säger kompositören Poul Ruders i en intervju i programbladet till The Handmaid’s Tale. Verket hade sin urpremiär i Köpenhamn 2000 och i lördags var det premiär för en nyuppsättning på Operaen. Det behövs bara en snabb överblick av världen av idag för att inse hur rätt han har. Margaret Atwoods dystopi har blivit en bister verklighet. I romanen låter hon ett slags perverterad kristendom stå för förnedringen av och föraktet för kvinnor. Frågan om kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp är en nu aktuell politisk stridsfråga i USA där olika ”kristna” grupperingar deltar med liv och lust. Och dag sprids en än mer tillspetsad uppfattning av den andra stora världsreligionen. Västvärldens protester mot detta är både lama och ineffektiva; trots allt tal om feministisk utrikespolitik följer Sveriges utrikesminister islams klädkrav vid ett besök i Iran. Så om Margaret Atwoods brandfackla var nödvändig vid sekelskiftet är den än mer nödvändig 2022.

Med Poul Ruders musik och John Fulljames iscensättning blir operan en mycket förtätad version av Atwoods roman. Men den kräver mycket av sin publik. Skiftena mellan olika tidsepoker – före och efter Gilead-regimen – är snabba och kräver koncentration. Scenografin är översiktligt stiliserad men zoomar in i detaljer med hjälp av snabba rekvisitabyggen, ljuset ömsom slätar över, ömsom förstärker detaljerna.

Poul Ruders musik är atonal, i grunden ganska enkel men starkt expressiv. Det finns så gott som ingen given melodik, skiftningarna före och efter Gilead antyds men slår aldrig igenom. Operan är huvudsakligen genomkomponerad med några minimala talpassager, sångstämmorna går mot orkesterstämman, inte med den.

Personregin är exemplariskt effektiv. Figurerna blir äkta människor med styrka, brister och hela registret av känslor. Och solisternas prestationer är överlag mer än imponerande. Om man ska framhålla några i den långa listan: Hanna Hipp otroliga utspel i den stora rollen som Offred, Gisela Stille som den känslokalla Aunt Lydia, Hanne Fischer som satmaran Serena Joy. Men det är helheten i sig som ger den stora upplevelsen, inte de enskilda artisterna.

The Handmaid’s Tale är nu inne på sin femte säsong som tv-serie på HBO. Jag har tyvärr inte sett den men jag har svårt att tänka mig att den kan ge en så stark konstnärlig upplevelse som Poul Ruders och John Fulljames operauppsättning. I vart fall behövs alla versioner av Margaret Atwoods brandfackla mot alla omänskliga beteenden mot halva jordens befolkning

THE HANDMAID’S TALE

opera av Poul Ruders med libretto av Paul Bentley efter Margaret Atwoods roman

Dirigent: Jessica Cottis

Regi: John Fulljames

Scenografi: Chloe Lamford

Kostym: Christina Cunningham

Ljus: Fabiana Piccioli

Videodesign: Will Duke

Koreografi: Lidia Vos

Medverkande: Hanna Hipp, Sarah Champion, Jacob Skov Andersen, Gisela Stille, Clara Cecilie Thomsen, Nina Sveistrup Clausen, Hanne Fischer, Ulrika Tenstam, Morten Staugaard, Gert Henning-Jansen, Andrea Pellegrini med flera

Det Kongelige operakör; kormästare: Steven Moore

Det Kongelige Kapel

Barnstatister

Premiär på Operaen i Köpenhamn 29 oktober 2022

Denna recension var publicerad i tidningen Skånska Dagbladet 31 oktober 2022 samt i Skånska Dagbladets Webbupplaga