Lars-Erik Larsson

I utförsbacken – oj ett så deprimerande namn på en blogg Men det är ju där vi har hamnat med hjälp av vår grekiske gud Kronos, tiden. En obeveklig väg mot något som vi inte har någon aning om. Och vi som hamnat där blir allt fler om man ska tro statistiken.

En av de saker jag lärde mig när jag började med journalistik, det som skulle bli mitt livs födkrok, var att alltid tänka på adressaten, den som jag skrev för. Det blev genom åren kilometer av text skriven för andra, stundtals även med syftet att visa upp mig själv, mina tankar och min förträfflighet, stundtals med avsikt att påverka mina läsare. Men avnämarna, kunderna, brukarna som det heter med nutida språkbruk stod alltid i fokus.

Men nu kära läsare, om ni nu finns, tänker jag strunta i er. Det här blir en samling skriverier för mitt eget höga nöjes skull. Skulle finna dem nöjsamma är det bra, skulle ni tycka illa om dem vore det nästan än bättre, negligerar ni i dem skulle jag inte bry mig. Det kommer att handla om högt och lågt, stort och smått, vardagsnära funderingar och vild tankeflykt, det ultimata receptet på en steksås och rädslan för döden. Jag tänker inte skriva er på näsan, era åsikter är era och mina är mina, jag hoppas att vi kan respektera det på båda sidor. Självklart går jag gärna in i en dialog eller en bredare debatt, det avgör ni. Jag kan inte utlova någon periodicitet, jag publicerar när jag har lust och tid. I försök att värva en läsekrets lägger jag ut korta puffar på Facebook, detta nutida Forum för fårskallar.

Väl mött!